Jo det här med förlåtelse. Det här är vad jag har lärt mig i mitt liv.
Förlåtelse handlar inte om ditt ex. Förlåtelse handlar om dig. Att du går omkring med en tyngd i hjärtat. Du går omkring med en massiv sten kedjad till dig själv.
Att du ska förlåta dig själv...
Jag kommer exakt ihåg hur det var när jag satt i en kyrka i för två år sen och det plötsligt slog mig att jag även måste förlåta mig själv. Jag började störtgråta! Gud var med mig och fyllde mig med ett sådant lugn. Jag förlät mig själv för att jag hade fortsatt med mitt ex trots att jag kände rädsla, som borde ha varnat mig, så många gånger. Jag förlät mig själv för att jag hade godkänt det våldet han hade utfört på mig. För mig var det inte orden "Jag förlåter mig själv" som var det förlösande. Det var att känslan som satt långt inne ändrades. Jag hade inte insett att jag gick och bar på denna. Han hade ju sagt till mig hela tiden att det var mitt fel så det var naturligt för mig att gå omkring och bära på skulden. Det är lika viktigt att förlåta sig själv som att förlåta andra. Som det står: Älska dig själv som din nästa.
Att förlåta exet... Samma sak här har jag sett att det är känslan som är viktigare än att just säga det till honom. Det kan bli så tveeggat i kontakten med exet. Han kommer höra "Det är fel på dig, gubbe" när du säger "Jag förlåter dig", eftersom han antagligen inte har någon självinsikt. Så den massiva stenen är självklart hans. Det är han som har gjort det här med dig. Håll inte stenen för honom. Alla har vi ansvar för våra handlingar. Det har även självgoda, självömkande, skuldbeläggande psykopater! Fördela skulden mellan dig och ditt ex. Alltså se VAD han gjorde och vad du gjorde. Allt som han gjorde kan du släppa. Alla gånger han förnedrade dig kan du släppa. Han får bära på det. Det var HAN som gjorde det. Alla gånger han sa något så du fick ont i magen - de orden är hans att bära. Inte dina. Det han sa när han tvingade dig till något, ska han bära. Inte du. Fortsätt att ta emot minnen av vad HAN gjorde och säg: "Den handlingen får du bära. Den bär inte jag". Säg det i lugn och ro. Det är fakta. Det är fakta. Om du känner att ilskan kommer, stoppa dig själv och säg: "Det var han som gjorde detta. Det är inte min skuld att bära. Alltså behöver jag inte bli upprörd." På så sätt tar du dig ur ilskan och hatet. Du blir fri. Och det är att förlåta (= släppa) honom.
DU har makten nu att bestämma vad du ska känna. Han har ingen makt över dig längre. Du bestämmer dig för att han självfallet ska hålla ansvaret för vad han gjorde. Du behöver inte bära på det längre.
Så förlät jag mitt ex.
Så här får du ett längre och längre avstånd till honom. Då blir han han och du du. Detta med att tycka om och att älska. Vi älskar alla människor som Jesus sa till oss. Alla är Guds skapelse och vi vill att alla ska nå himmelen. Men det betyder inte att vi TYCKER OM allas handlingar.
Nej jag tycker inte om vad mitt ex gör. Jag tycker det är fruktansvärt vad han gör. Men han är fortfarande Guds barn. Så det är en skillnad på vad mitt ex ÄR och vad han GÖR. Jag vill aldrig i mitt liv ha mer kontakt med honom så jag utsätts för hans fel handlingar, men jag kan bli ett med Gud och vi två kan be för att Guds barn (mitt ex) ska bättra sig - för mitt ex skull. Jag önskar ju ingen till helvetet.
Alla ni som går omkring och känner ilskan mot honom - låt honom ta hand om stenen.
