Gränsen för hur mycket jag skulle ta hand om mig själv
bestämdes av min man. Jag blev kallad egoistisk när jag gjorde något som
inte han var inblandad i. Idag kan jag förstå att han inte kunde "gå
ut ur sig själv" och glädjas med mig. Men då var jag för kontrollerad av honom för att förstå vad som
pågick. När jag var tvungen att vila kände jag skulden. Jag hade rätt
till min kropp, men jag var fången i hans makt.
I en relation måste båda parter kunna ha förmåga till
empati = medkänsla. Annars är det ingen relation. Då är det en auktoritär ledare-barn-relation.
Där en styr över en annan. Full av kontrollbehov. Svaret på frågan om var
gränsen går: Lyssna till din magkänsla - den har alltid rätt! Läs också mina varningssignaler i boken.
Alla har vi den medfödda gåvan från Gud att få ta hand om
oss själva som vi finner det lämpligt. Alla har vi rätt att sätta våra gränser.
Vi måste först ta hand om oss själva på ett hälsosamt sätt så vi orkar ta hand
om andra. Även moder Teresa hade sina bönestunder varje dag, i stillhet, för
att få kraft.
När vi lever i trygghet bland människor som kan känna
empati fungerar relationen. Då känner vi oss avslappnade. Ibland får jag som
jag vill, ibland får du som du vill. Vi kommer överens om en medelväg. Som
moder Teresa sa: "Vänliga ord är små och enkla att säga, men de ekar i
oändlighet."
Helt rätt! Något som slog hem hos mig var "A person who feels loved, lives with relief they do not have to perform. They live with joy to know they are acceptable as they are. They live with hope because they are not alone." Kram
SvaraRaderaTack fina Helena för kommentar! Precis, att vara accepterad för den man är - Superviktigt! Lycka till med din online course "Love yourself" :-).
Radera