Frågar du dig också om det var ditt fel vad han gjorde mot dig?
Jag spenderade hela vår tid tillsammans med att försöka förstå honom. Hur jag kunde göra honom glad. I slutet före jag lämnade honom försökte jag också förstå, men då öppnades mina ögon för att det kanske inte var mitt fel. Jag har i oändliga timmar kontemplerat över varför det blev som det blev. Hur jag kunde låta mig utsättas för sådant. Hur jag inte visste vad det var som han gjorde mot mig. Jag ville alltid förstå. Inte leva i okunskap. Han slängde mig, bildligt talat, som en hundleksak fram och tillbaka. Och jag bara lät mig slängas. Mentalt, psykiskt, själsligt och några gånger fysiskt.
Jag har tänkt mycket på "what comes around goes around". Alltså när ens uppfostran har lagt ihop byggstenar i ens psyke och man har blivit en speciell typ av människa. Har man inte blivit sedd eller tagen på allvar när man växte upp så är man van vid det. Det behöver inte vara enorma psykningar, bara det har pågått under en stor del av uppväxttiden. Då får sig självkänslan en törn och man blir inte en hel människa. Så när man träffar en partner när man har blivit vuxen - och han uppför sig som man är van att bli behandlad - så känner man igen det.
Samma med honom: när han blev uppfostrad till att ta för sig så blev han van vid det. Utan att han vet om det så letar han efter en kvinna som kan fortsätta att ge honom det som han är van vid att få.
DET VAR INTE MITT FEL att han misshandlade mig. INGEN HAR RÄTT ATT TRAMPA PÅ NÅGON ANNAN. Men jag vill förstå hur jag blev snärjd.
Jag blev också uppfostrad att behaga. Jag var känslig. Tog in alla intryck. Jag tyckte inte om rökning och sprit. Jag tyckte inte om fräna dofter. Jag växte upp nära naturen och älskade vattnet. Musiken fick inte vara för hög på uteställen. Då gick jag helst därifrån. Jag tyckte bara om att umgås med några stycken. Inte stora tillställningar.
Han hade alltid dussintals människor omkring sig hela hans uppväxttid. Där fanns alltid cigaretter och "starka karlar klarar ju av att dricka ". Och 1000 W skulle helst skina från lampkronorna. På grillutflykter skulle helst hela släkten vara med och musiken skulle dåna från högtalare.
Men jag märkte ju inte att han var sådan när han var en ung fattig student nyinflyttad till Sverige... Det märkte jag mer och mer när vi levde i hans land. Han gick helt tillbaka till sådant som han hade växt upp med. Vilket gjorde att min hjärna blev bomberad av intryck. Jag som behövde leva måttligt blev utpumpad på energi när jag alltid var tvungen att stanna tills den sista på festerna/tillställningarna. När min sista droppe av kraft gick åt att sitta och le.
Idag tar jag hand om mig själv. När det är för mycket stimmigt runt omkring mig påminner jag mig själv att jag måste få lite stillhet och sortera tankarna. Säkert är min högkänslighet blandad med Post Traumatisk Stress så jag hoppas att jag kommer att må bättre ju mer tiden går. Det är underbart att jag kan lägga problemen i Guds händer och veta att Gud tar hand om mig.
Vi får påminna oss om att vi är fantastiska som vi är. Vi som tar in mycket intryck på en gång. Vi är skapade så här av en viss anledning. Vi är fantastiska omhändertagare; sköterskor, assistenter av alla de slag och inte minst - mammor! Jorden skulle gå under om inte vi fanns - bara vi vet att hålla gränserna för vad vi tycker är bra för oss.
Ta hand om er där ute ni underbara kvinnor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar