söndag 5 juni 2016

Att döma eller att älska

Mitt ex dömde andra människor. Man måste "komma någonvart i samhället" för att duga, tyckte han. Han försökte hela tiden klättra på karriärstegen, vilket var helt ok. Men det var inte ok när han dömde de som inte gjorde karriär!

Min kusins familj pratade han mycket väl om. För att de hade lyckats materiellt. Men min pappa såg han ner på för att han inte hade lyckats lika bra och inte uppförde sig lika "fint" som min kusins familj. Varför såg jag inte hur respektlöst det var? Kanske för att jag sökte validering. Att jag var ok. Att jag kunde bli älskad.

Han skrattade åt min faster p.g.a. hur hon levde. Jo, hon uppförde sig speciellt. Visst, det kunde alla se. Men jag hade fått lära mig att alla ska få ha sin åsikt, så visst fick han säga sin - om henne. Han var så tydlig med var som var "sanningen" så jag kände mig manad att inte säga emot honom. Långt senare - när jag känslomässigt började distansera mig från honom - och hade tagit beslutet att lämna honom - förstod jag att det var självfallet respektlöst av honom att se ner på henne - och säga det framför mig!

Familjemedlemmar i hans hans familj kategoriserade han också i de som "hade lyckats" och "var fina" och de som inte var det. Han dömde människor. Ena halvan av hans familj var de "fina". De som hade fin klädstil och där kvinnorna uppförde sig på ett graciöst sätt. Män som var drivna och ÄLSKADE mitt ex. Den andra halvan var de "dåliga". De som fattades allt den första gruppen hade. Jag var noga med att lära mig uppträda på rätt sätt och han påverkade mig att tycka mer om den ena gruppen framför de andra. För att han gjorde det.

Alla vill vi bli sedda, förstådda och älskade. Ibland går vi för långt i vår strävan att bli älskade. Vi hör ord komma ut ifrån våra munnar - som inte är våra ord. Ord som känns helt fel i magen. Men vi vet att HAN tycker om dem orden, så vi säger dem. Jag sa vad han ville att jag skulle säga. T.o.m. till mina föräldrar. Han var mycket ihärdig och smart på att "uppfostra mig". Oj, vad jag var hjärntvättad! Kan jag se nu.

Det är otroligt viktigt att vi lever våra egna liv. Att vi frågar oss själva Vad tycker jag om det? Lever vi marionetter är vi bara tomma skal. 

Ta hand om er där ute!
Styrkekramar
Rosa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar