onsdag 31 augusti 2016

Är det han eller du som är offret?


Hej ni fina kvinnor!

Hur kan du veta om det är du som är "den egoistiske" eller om det är han? Hur ska du avgöra vem som är offret? Är det egentligen han som är offret och du är den som misshandlar. Han säger ju det, i alla fall...
Hur vet du säkert att det är du som är offret?

Se vilken absurd bild! Vi, som objektivt ser på denna bild, kan se och förstå att det är klart att det är hon som är offret inte han. Vi blir inte lurade av att han säger "Aj!".
Men när man dagligen får utskällningar slängda i ansiktet, så är man inte så säker.

Han sa att jag inte brydde mig om honom. Han var arg och sa att jag var den själviska. Det kallas "proxy abuse" = när misshandlaren vänder på det och tycker att han är den som är offret!! Mitt ex sa till mig: "Jaså, du låtsas svimma nu, du tänker bara på dig själv du! Du gråter! Vad självisk du är! Tänk på mig!" = detta är proxy abuse. Fruktansvärd hjärntvätt...
Jag ville ju inte göra en fluga förnär. Han var så säger på vad han sa. Jag var inte säker på något.
Jag hade inte fått lära mig att stå upp för mina gränser.

Jag återkommer till frågan om gränsdragning, för det är där själva kärnan ligger. Om våra respektive inte accepterar att vi har lika stor rätt som dem att stå för våra gränser, så respekterar de inte oss!
När jag berättade för honom vad jag ville göra, så ville han inte respektera min uppfattning. Om han "lät mig få som jag ville" tyckte han synd om sig själv. Han klagade ofta på att han hade en så oduglig kvinna. Hans narcissistiska skrik kunde hålla på i timmar. Jag var som kvinnan i soffan.

Hur vet du om du är offret? 
Svar: Om han inte bryr sig om dina åsikter!
Hur vet du om han inte bryr sig om dina åsikter?
Svar: Om han inte frågar dig vad du tycker om!
Tänk efter när han senaste gången ställde en rak och intresserad fråga till dig!

Jag spenderade mycket tid, ibland varje vaken minut, med att fråga honom vad han ville ha. Han frågade inte mig hur jag ville ha det, hur jag ville göra det eller det. Han var inte intresserad av min åsikt! När det gällde viktiga saker alltså. Om det var vilken gardin som barnen skulle ha i deras rum "spelade det ju ingen roll" som han sa "för ingen kommer ju se gardinen".
Jagar du runt i oro för att tillfredsställa honom? Frågar du honom i det oändliga: "Hur vill du ha det?"... Då är inte han ett offer!

Det rätta offret väntar också månader eller år med att berätta för andra vad hon (i detta fallet) varit med om. För att innerst inne skäms man för att man hamnat i en sådan situation!
Jag gömde det för mina närmaste så länge jag kunde.
Han hade inga alls problem att när som helst berätta för alla, utan svårigheter, hur synd det var om honom för att jag inte tog hand om honom på rätt sätt = han är inte offret utan vill bara ha människor som tycker synd om honom.

Nyhet: Om den normala mannen blir arg varar ilskan en kort tid och den den normale mannen vill verkligen höra din åsikt!

Banbrytande nyhet: Det är inte din partner som bestämmer vilka gränser du har!

Eftersom vi alla måste komma ut ur och lämna "offerrollen", och bli kvinnor som står upp för oss själva, vill jag som avslut varmt rekommendera att du tar kursen om "Sunda gränser" som Julia har skrivit. Gå in på www.tuvaforum.se och köp kursen. Jag har förstått så mycket! Julia vet verkligen vad hon talar om!

Varma styrkekramar till er fina!
Rosa

lördag 27 augusti 2016

Stärka jaget - att vinna över narcissisten

Hej fina kvinnor!

Hur lever ni med era frihetsberövare? Reagerar ni eller agerar ni? Känner ni att en dag slänger han er dit och andra dagen dit? Ni har ingen kontroll och lever i förvirring? Har ni lämnat honom men känner att det är andra som vill kontrollera er?

Jag reagerade på hans ord. Jag agerade inte. Han gjorde något - jag fick anpassa mig. Bestämde han att något var bra att göra, var jag tvungen att göra det, för gjorde jag motsatsen skulle det få konsekvenser. Jag följde honom som ett husdjur följer sin husse. Skillnaden var att jag är en kvinna, som borde ha haft samma rättigheter som han...

Den här perioden har jag lärt mig mycket om HUR man stärker sitt jag.
Det är svårt efter att ha levt mer än halva sitt liv i självförnekelse. Att ha satt andras värde före sitt eget. Att ha styrts av känslan att man måste följa andras vilja för att duga.
Det är en omprogrammering jag håller på med! Första genombrottet kom efter lång tids terapi att då jag insåg - emotionellt, inte bara logiskt - att jag är VÄRD att älskas.
Men HUR går det till? Hur tänker man på sina egna värden? Hur går man tillväga? Hur når man jaget längst in? Hur bryter man tvångstankarna som säger att man är egoistisk om man "tänker på sig själv", som min man programmerade mig.
Affirmationer!
Alltså att byta ut de negativa tankarna i hjärnan med positiva tankar. Att aktivt säga goda saker om sig själv, så de negativa tankarna i hjärnan "svälter ihjäl". Jag har lyssnat mycket på en härlig austraulienska, Melanie Tonie Evans, som kan mycket om vad som händer i hjärnan. Rekommenderas!

Det gäller alltså att skifta fokus - från honom - till mig! Oj, det har varit svårt! Det är faktiskt JAG som ska se hur JAG vill leva! Jag behöver ta reda på vilka MINA känslor är. Men det gäller att vara enveten när tankarna kommer som säger att "jag är egoistisk".

Här är massa banbrytande sanningar/affirmationer som bl.a. Melanie lär ut:
Mitt värde ligger inte i vad andra tycker om mig.
- Jag behöver inte tillfredsställa alla andra för att duga. Jag duger för att jag är jag!
Jag fungerar helt oberoende av andras idéer och uppfattningar.
- Jag föddes till världen med unika egenskaper - det är dem jag ska bidra med.
Jag har mina värden.
- Mina värden är lika värdefulla som andras - och jag står fast vid mina gränser.
Det är ok att inte passa in. Alla gillar inte mig!
- Helt underbar sanning! Att släppa tvånget att tillfredsställa andras krav!
Om jag håller mina gränser får ingen makt över mig.
- Nr 1! Jag är inte skyldig någon något bara för att jag är deras fru/dotter/syster.
Det är mitt liv, min kropp, mitt val.
- Affirmation att upprepas dagligen! Tills det blir naturligt i mitt liv att jag ska hålla mina gränser.
Jag är inte ansvarig för andras handlingar och känslor.
- Faktiskt! Det som jag hört i åratal: "Du fick mig att..." är hans sätt att bryta ner mina gränser...
Det är mitt ansvar att göra mig själv lycklig - inte lägga ansvaret på andra.
- Det kallas medberoende när jag förväntar mig att min man ska göra mig lycklig. När jag anpassar mig till honom för att han ska älska mig.
Så mycket kärlek som jag ger mig själv får jag tillbaka. Om jag ger kärlek för att få kärlek är det bara villkorlig kärlek.
- I och med att jag tar hand om mig själv kommer jag inte att vilja ha narcissister i mitt liv. 
För att jag ska må bra ska jag aldrig ändra mig för en annan - då lämnar jag mitt sanna jag.
- Om han inte tycker om den jag är, varför ska han då vara med mig?
Jag behöver inte bevisa något för någon. Tar de inte mig på mina ord så respekterar de inte mina värden.
- Varningssignal! När jag märker att jag hela tiden måste hålla på och berätta vad jag accepterar och inte.
Säg dessa affirmationerna till dig själv varje dag - så stärker du dig själv :-).

Något som Melanie sa som verkligen fick mig att stanna upp och tänka om:
"The narcissist is the messenger of our wounds - not the healer. /Narcissisten är budbäraren av mina sår - inte personen som botar mig. "
Narcissisten letar reda på mina svagheter, fläker upp dem på köksbordet och använder dem till att bryta ner mig - för sin vinning. Men hade jag inte träffat honom, och konfronterats med en sådan människa, hade jag aldrig varit tvungen att göra detta arbete med mig själv! Ett arbete som gör att jag utvecklas som människa! Ja, jag vet att det är kontroversiellt att jag säger det, men tack vare våra narcissister kan vi bli starkare kvinnor!
Det gäller att vi tar tillbaka ansvaret för våra liv. Att inte lägga onödig ilska på en 3-åring (narcissisten) som ändå inte fattar något och aldrig kommer att fatta något. Att hämnas är helt onödigt också för han kommer bara få energi av det.
Han är som en spindel i sitt eget nät och vi är "flugan". Flugan kan komma loss med influenser/hjälp utifrån, men spindeln lämnar aldrig sitt nät, för det är därifrån han får sin energi. Vi kan bygga upp oss och bli starka, lyckliga kvinnor - till slut. Jo, jag vet, det tar tid. För mig tog det 27 år att bara vakna! Men till slut har vi vunnit för vi är sunda människor. Och han kommer att vara kvar i sitt eget nät.

Vi behöver svara på frågorna:
- Hur vill jag leva? Vad prioriterar jag i mitt liv?
- Vad är min vision för mitt liv?
- Hur tar jag hand om mig själv i mitt liv?
- Vilka är mina gränser?
- Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om?
Vi behöver gå in i oss själv för att lära känna oss själva. Vem vi är. Efter det djupa arbetet kommer vi att känna oss själva och märka varningssignalerna när vi träffar nya människor. Inte för att vi har kunskapen om det, utan för att vi känner det inifrån. För vår självkänsla har blivit stark.
Först när jag ställde mig de frågorna var hjärnan helt tom. Jag hade ingen aning vilka mina svar var. Men jag tog min tid och svaren började komma fram. Jag är inte framme vid målet ännu, men jag har verktygen och ser målet framför mig. Jag lyssnar på andra på Youtube som har nått fram, bl.a. Melanie.
Jag har lagt in länken till en av hennes youtube-sidor här till höger.

Många styrkekramar!
Rosa