Projicering - positiv eller negativ

Hej!

Vi alla projicerar våra tankar och känslor på våra medmänniskor. Sund människa projicerar positivt. Egocentriska projicerar negativt. Jag projicerade mina positiva känslor på honom när jag förutsatte att han tänkte och betedde sig som jag. Jag projicerade när jag utgick ifrån att han var någon som respekterade mina önskemål som jag respekterade hans. Jag förutsatte att han skulle stå på min sida som jag stod på hans. Jag förutsatte att han skulle sätta mig främst som jag satte honom främst.

Vi går ut i världen och utgår från att alla är som vi själva är.

Det är därför vi blir så förvånade när våra respektive inte behandlar oss som vi behandlar dem. Istället för att respekteras blir vi överkörda. Och vi fattar inte varför. Vi blir så förvånade när de ljuger oss rakt upp i ansiktet. Vi fattar ingenting när de ger oss order.

Vi tror att de utvecklas i samma takt som vi gör. När vi får svårigheter i relationen försöker vi lösa det genom att ändra på oss och då blir vi så förvånade när de inte kan jämka. Vi ger efter och kompromissar och vi tror att de ska göra samma. Gång på gång blir vi chockerade när vi blir attackerade på lägre och lägre nivå: Hur kunde han göra så??! tänker vi frustrerat.

Min man ville inte att folk skulle döma hans yttre så han projicerade hans rädsla mot mig med att skälla ut mig för kläder/smink/frisyr. 
Hans okunskap om barn projicerade han på mig med att skrika hur dålig mamma jag var.
Han var rädd att inte duga i fina sällskap och projicerade hans rädsla på mig genom att berätta hur illa de tyckte om mig.
När jag i slutet inte längre orkade ge kärlek märkte han det och han projicerade och anklagade mig för att vara den som hade förstört hans liv.

Vi jämför med medsystrar och vi söker tröst när vi blir överkörda - igen och igen. Vi kan inte förstå varför de inte funkar som vi gör. Varför har han inte lärt sig vad som funkar och varför har han inte anpassat sig och gått vidare??! Varför fortsätter han att projicera och ge mig skulden för hans handlingar??! Varför lär han sig inte att hantera sin aggression och ändra sig till det bättre??!

Det är inte förrän vi accepterar att våra respektive är fristående människor, helt oberoende av oss, som vi kan sluta påverkas/förvånas/chockeras så mycket. När vi kan släppa känslan att vi måste reparera relationen och att alla måste komma överens. Först då kan vi bli fria. Fria från bandet som gav oss frustration. Men vi måste vara starka att kunna släppa taget om att relationen inte höll. Att den inte ens fick ett "någotsånär ok" slut. Vi måste vara starka så vi inte dömer - vare sig oss själva eller männen som valde/väljer att lägga sin negativa projicering på oss. Om vi dömer dem är vi inte fria. Om vi dömer dem säger vi ja till att bindas fast i deras otrygga famn.

Jag säger NEJ till hans otrygga famn.

Jag säger JA till att vara fri.
Jag säger JA till livet.
Jag säger JA till att få välja själv.

Stor kram till er starka kvinnor!
Rosa

Att styras av rädsla

Hej fina kvinnor! 

Rädslan var en trogen följeslagare i min relation med honom. Från början till slutet. På olika sätt. Men rädd var jag.

De första åren fram till att vi hade gift oss kom varje våldshandling från honom som en komplett överraskning från bar himmel. Han slängde sina ord mot mig med ilskna ögon. Tallrikarna med mat på slängdes i väggen. Men min kropp hade inte "förstått" händelserna så djupt eller lärt sig orsak/verkan. Jag fattade ingenting. Jag kände omedelbar rädsla, men glömde händelsen efter några dagar när han pratade med mig igen. Allt var som vanligt. Han var lugn och jag var lugn. Vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Han frågade mig (typiskt narcissistiskt) om jag skulle sluta älska honom för att han "brusade upp". Jag bedyrade (typiskt medberoende) att jag alltid skulle älska honom. Det var av okunskap jag svarade så. 

Vi bodde i hans land. Hans aggressioner ökade. Min rädsla ökade. Jag började lära mig orsak och verkan. Jag började se mönstret. Om jag gjorde så - så hände det. Så det var bäst att inte göra det. Jag lärde mig att jag hade makt att slippa känna mig rädd om jag var en snäll flicka. Men i vissa situationer var jag spänd som en fiolsträng av rädsla. 

Några år in i hans land blev jag bättre på att koncentrera mig i hans sällskap. Bättre på att säga de perfekta sakerna. Att det var av rädsla tänkte jag inte på. Jag visste bara att det funkade. Jag fick ibland beröm för att jag var en duktig flicka. Jag sa till mig själv att livet var säkert nu på väg mot bättre tider - samtidigt som jag fick trycka bort klumpen av rädsla i magen. Allt det här var ju mitt liv! Det blev inte bättre av att han tyckte det var roligt att skrämma mig. Han skrattade så gott efteråt, men jag förblev rädd tills jag hade lugnat ner mig själv.

De sista åren var jag expert. Varje mening jag sa till honom hade jag i förväg gått igenom för- och nackdelar på. Jag försökte inte att visa min darrande röst när jag sa något eller frågade något. Rädslan var min ständiga följeslagare. Magen var spänd dag och natt. Förstoppningen var där för att stanna. Jag var rädd att säga fel, stå fel, laga fel mat, uttrycka mig fel till barnen, att barnen sa fel till honom, uttrycka mig fel till honom, klä mig fel, prata med fel personer, inte le tillräckligt, ha fel frisyr, sova vid fel tid, städa fel, inte vara tillräckligt hjärtlig till hans familj/vänner - ja allt i mitt liv som han blev arg på.

Men det var också rädslan som gjorde att jag bestämde mig för att lämna. OM jag inte skulle lämna så skulle värre saker hända. Jag ville inte vara med om det. Rädslan tvingade mig att hitta en väg ut.

Jag planerade i rädsla. Jag var rädd att han skulle få reda på att jag skulle lämna honom. Jag gick med spänd mage igenom allt jag måste göra och ta med mig. Jag ljög genom tänderna då jag spänt bedyrade min kärlek för honom. Visst han märkte något, men jag lyckades ta mig iväg i alla fall - spänd som en fiolsträng.

Jag trodde att bara jag befann mig i Sverige igen så skulle allt vara lugnt, men eftersom han jagade mig genom de olika medierna levde jag spänt i flera år. Vid vissa tillfällen tänkte jag att han stod där ute i mörkret och såg på mig när jag drog ner persiennerna på kvällen. Det var rädslan som hade varit min följeslagare i alla år som dök upp och satte idéer i mitt huvud.

Idag dyker rädslan upp på ett ställe som jag inte kan kontrollera. I mina drömmar. När jag t.ex. är stressad på jobbet under några veckors tid, och hanterar livets vanliga bekymmer, drömmer jag ibland mardrömmar om att jag är tillbaka med honom - och inte har något att säga till om. Jag tror att kroppen associerar trötthet/stress med den "gamla rädslan" och tar sig tillbaka till det livet som den minns. Jag levde ju så länge i rädsla.

Jag har många gånger tänkt på att jag inte kommer ihåg några goda minnen med honom. Något kul måste vi väl ha haft... Varför? Jag tror att mitt huvud ständigt var så spänt upptaget med att hålla honom lugn, så alla andra minnen försvann. Livet var bara rädsla.

Hur gör man då för att ändra sitt liv inifrån och ut? Hur gör man för att bli fri från sin rädsla? Hur gör man för att ta kontrollen över sitt liv igen. Jo, genom att inse att man blivit manipulerad och levt i medberoende och sen stärka sin självkänsla med att lära sig gränsdragning och förstå härskartekniker - så att man börjar älska sig själv. Om du är ny på min blogg - läs mina tidigare inlägg om detta - och lyssna på dem jag rekommenderar i högerkolumnen.

Idag är det inte rädslan som driver mig framåt. Det är mina egna drömmar som jag vill uppfylla som driver mig. Jag planerar gott och sakta. Jag har inte bråttom. Jag vet att jag går på en god väg. Jag kan stanna upp och se solen lysa. Jag ser att den lyser på mig.

Tack gode Gud för allt jag får.

Kram

Rosa