söndag 23 april 2017

Projicering - positiv eller negativ

Hej!

Vi alla projicerar våra tankar och känslor på våra medmänniskor. Sund människa projicerar positivt. Egocentriska projicerar negativt. Jag projicerade mina positiva känslor på honom när jag förutsatte att han tänkte och betedde sig som jag. Jag projicerade när jag utgick ifrån att han var någon som respekterade mina önskemål som jag respekterade hans. Jag förutsatte att han skulle stå på min sida som jag stod på hans. Jag förutsatte att han skulle sätta mig främst som jag satte honom främst.

Vi går ut i världen och utgår från att alla är som vi själva är.

Det är därför vi blir så förvånade när våra respektive inte behandlar oss som vi behandlar dem. Istället för att respekteras blir vi överkörda. Och vi fattar inte varför. Vi blir så förvånade när de ljuger oss rakt upp i ansiktet. Vi fattar ingenting när de ger oss order.

Vi tror att de utvecklas i samma takt som vi gör. När vi får svårigheter i relationen försöker vi lösa det genom att ändra på oss och då blir vi så förvånade när de inte kan jämka. Vi ger efter och kompromissar och vi tror att de ska göra samma. Gång på gång blir vi chockerade när vi blir attackerade på lägre och lägre nivå: Hur kunde han göra så??! tänker vi frustrerat.

Min man ville inte att folk skulle döma hans yttre så han projicerade hans rädsla mot mig med att skälla ut mig för kläder/smink/frisyr. 
Hans okunskap om barn projicerade han på mig med att skrika hur dålig mamma jag var.
Han var rädd att inte duga i fina sällskap och projicerade hans rädsla på mig genom att berätta hur illa de tyckte om mig.
När jag i slutet inte längre orkade ge kärlek märkte han det och han projicerade och anklagade mig för att vara den som hade förstört hans liv.

Vi jämför med medsystrar och vi söker tröst när vi blir överkörda - igen och igen. Vi kan inte förstå varför de inte funkar som vi gör. Varför har han inte lärt sig vad som funkar och varför har han inte anpassat sig och gått vidare??! Varför fortsätter han att projicera och ge mig skulden för hans handlingar??! Varför lär han sig inte att hantera sin aggression och ändra sig till det bättre??!

Det är inte förrän vi accepterar att våra respektive är fristående människor, helt oberoende av oss, som vi kan sluta påverkas/förvånas/chockeras så mycket. När vi kan släppa känslan att vi måste reparera relationen och att alla måste komma överens. Först då kan vi bli fria. Fria från bandet som gav oss frustration. Men vi måste vara starka att kunna släppa taget om att relationen inte höll. Att den inte ens fick ett "någotsånär ok" slut. Vi måste vara starka så vi inte dömer - vare sig oss själva eller männen som valde/väljer att lägga sin negativa projicering på oss. Om vi dömer dem är vi inte fria. Om vi dömer dem säger vi ja till att bindas fast i deras otrygga famn.

Jag säger NEJ till hans otrygga famn.

Jag säger JA till att vara fri.
Jag säger JA till livet.
Jag säger JA till att få välja själv.

Stor kram till er starka kvinnor!
Rosa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar