Hej fina kvinnor!
Försöker du bortförklara vad han gör
med dig, med att säga att du inte misshandlas eftersom han inte har gett dig
ett enda blåmärke?
Men man kan få sår på insidan som
inte syns...
Varför tar vi så lätt på vårt inre?
Varför är vi villiga att ge rätten till vårt inre liv till någon annan? Varför
värdesätter vi inte våra egna känslor och åsikter?
Jag var ute på nätet och läste om
känslomässig misshandel. Hittade massor. Nedan har jag noterat på vilka sätt
min man känslomässigt misshandlade mig. När jag listar upp allt som jag
utsattes för går det inte att bortse ifrån. Då visste jag inte att jag blev
misshandlad. Då såg jag bara hur dåligt han
mådde. Känslomässig misshandel handlar om kontroll. Hans kontroll av mitt inre.
Det hände utan att jag var medveten om det. Han använde känslor som hans vapen.
Jag förstår nu att detta var
allvarligt. För det ändrade min uppfattning om mig själv. Han definierade vem
jag var. Han kränkte mig. Här är några exempel på vad jag blev utsatt för.
Förödmjukelse
Han skrattade åt mig när han
skrattande sa framför gästerna ”Min fru gör inget hela dagarna.”
Han satte andras behov framför mina
då han pratade med alla andra på fester och brydde sig inte om att vara med
mig.
Han förödmjukade mig när han krävde
att få se mig i kläderna jag skulle ha på festen – och han synade mig upp och ner
och sen skrek han ”häxa”, ”du ser ut som en elefant” och ”gå in och hitta något
annat att ta på dig så jag inte får skämmas för dig”.
= Jag kände mig så liten och maktlös.
Hot
När han var arg på mig sa han att
han skulle slänga ner mig från balkongen.
Han hotade att gömma mitt pass så
jag inte skulle kunna resa hem till Sverige, vilket han också gjorde en gång.
Han sa att han skulle avslöja för
barnen att jag inte var oskuld när vi gifte oss, för att han sa att barnen
skulle se ner på mig om de fick reda på det. Detta hotade han med i flera år,
och den dagen då jag förstod att nu skulle han verkligen berätta det (=och
barnen skulle ta ”hans sida”) valde jag att själv berätta det för dem.
När han blev arg på mig, satte han
pekfingerknogen i munnen, bet till och sa ”jag ska slå sönder xx!”, beroende på
vilken värdefull sak som befann sig i närheten. Självklart blev jag rädd och var
beredd att göra vad som helst så han inte gjorde sönder något.
= Jag var rädd.
Förnedrande ord, som t.ex.
hora, dum, ful eller äcklig, fick jag då och då höra. Han sa dessa hemska ord
då hans ansikte var 10 cm från mitt, i ett aggressivt utbrott.
= Jag frös till is.
Kränkande handling
Jag gjorde saker i sovrummet, bara
för ”husfridens skull”, så han skulle hålla sig lugnare. Samtidigt som hela
mitt inre ville skrika rakt ut.
= Jag äcklades över min kropp.
Personangrepp
När jag sa att jag hade ganska fina
kläder i garderoben, gick han våldsamt fram och drog av kläderna från galgarna
och slängde dem på golvet.
= Jag blev ledsen.
Dömande/kritik
Han såg på mig med avsmak och sa ”Tror
du att du har någon kultur! Du är ju svensk!
Han sa: ”ALLA tycker att du uppför
dig konstigt bland folk!”
Var han inte nöjd med maten jag
lagade skrek han: ”Sån skitmat!” och ibland kastade han den i diskhon.
= Jag skakade.
Dominans
Han behandlade mig som ett barn när
han skrek mitt namn från ena änden av huset och skrek ”Kom hit!” för han ville
skälla ut mig för något fel som han hade sett att jag var skyldig till.
Han gav mig order hur jag skulle
prata mot gäster och att jag ”inte skulle vara förolämpande mot dem för då
skulle han skämmas”.
Han sa att han hade rätten att göra
vad han ville med mig, så jag levde spänd.
Var jag än var så hade han ”rätt
till” min kropp, mina tankar. Låg jag under täcket tog han sig rätten att
slänga av mig täcket. Han tog sig rätten att tända den starka taklampan mitt i
natten och skälla ut mig.
Han tog sig rätten att säga vad han
ville till mig och ta på min kropp, varsomhelst, vem som än var närvarande. Han
lyssnade inte på mig när jag sa nej, han bara skrattade. Som om det var ”ett
skämt”.
När jag vågade mig på att ta upp en
fråga om barnuppfostran, sa han ”Vi gör som jag har sagt!”.
= Jag kände mig maktlös.
Kontroll
Jag kände att jag behövde ”be om
tillåtelse” innan jag gjorde något speciellt eller skulle ta små beslut.
Vet inte varför det blev så. Kanske försökte jag undvika hans utbrott. Men han
fattade beslut hela tiden utan mig och bara informerade mig om vad han skulle
göra och hur vi skulle leva. Han kom hem och sa t.ex. att han skulle ut på
kvällen med sina kompisar.
= Jag kände mig förödmjukad.
Skam
Han påminde mig i alla våra år
tillsammans att jag var en syndig människa som hade haft relationer före jag
träffade honom...
Han ”korrigerade/fixade till” några av
mina hårtestar före vi knackade på dörren till dem vi skulle besöka. Ibland när
han inte lyckades ”lägga det rätt” sa han med ihopbiten mun: ”Gör aldrig den
frisyren mer!” Men när de öppnade dörren var han, mot dem, sitt charmerande
jag...
= Jag kände mig hunsad.
Isolering
Han sa aldrig rent ut att jag inte
fick besöka vissa personer eller åka vissa ställen. Dels visste jag att eftersom jag skulle vara en ”fin flicka” så höll jag
mig mest hemma. Jag gick aldrig ut ensam till underhållningsställen. Och när
han pratade nedlåtande om personer som jag lärt känna så visste jag att jag inte skulle träffa dem. De var inte ”fina nog”. Eftersom
han pratade illa om min barndomsfamilj påverkades jag av honom och såg inte
till att träffa dem så mycket.
= Jag kände mig instängd.
Förnekande av hans egna tillkortakommanden
Han drack en till flera drinkar
varje kväll. Han sa att det var jag som drev honom till att dricka. Hade bara
jag ”tagit hand om honom bättre” skulle han inte ha druckit. Han såg sig som
offret.
= Jag kände panik.
Gasljus
Han sa att mina föräldrar inte ville
att jag skulle besöka dem mer.
Han utsatte mig säkert för fler "gasljus", men vilka bevis har jag på det...?
= Jag kände mig förvirrad.
Känslomässigt avståndstagande/silent treatment
När han kom hem från jobbet och inte
såg på mig, inte sa något. Jag var helt förkrossad och grät i hans knä att han
skulle prata med mig, men han rubbades inte. Jag levde i skammen att ha gjort ”något
dumt” som jag aldrig visste vad det var.
Jag kan långt efter vår samlevnad se
att jag hela tiden jagade hans godkännande; jag frågade vad han ville men han
frågade inte mig vad jag ville ha.
= Jag kände panik.
Övergivning eller känslomässig försumlighet
Han frågade mig inte om MIN åsikt.
Jag var väldigt mån om att han skulle bli nöjd. När vi hade ett ”samtal” var
det egentligen en ”monolog” från hans sida där han malde på hur vi skulle leva
och vad jag skulle göra. Jag hörde honom aldrig säga att han lovade att han skulle ta hand om mina känslor. Jag kommer inte
ihåg något tillfälle då han verkligen ville höra min åsikt om något. Tvärtom
visste jag att faran var nära när han ställde en fråga. Jag visste att ett
straff skulle komma om jag svarade ”fel”.
= Jag kände mig ensam.
Symbios
Jag tror inte han såg nödvändigheten
att fråga mig om något för han såg mig som hans förlängda arm. Han förutsatte
att jag hade samma åsikter som honom.
Känner ingen empati
Han visade ingen empati för mina
känslor. Allt vände han till sin egen fördel.
När han skrek och skällde ut mig
och jag förtvivlat tog mig till sovrummet och grät – skickade han in barnen för
att på så sätt tvinga mig att sluta gråta.
= Jag kände mig lurad.
På sidan www.dinrättigheter.se läste jag om lagen om misshandel. Jag
visste inte om att känslomässig misshandel faktiskt är emot lagen!
===============================================================
Lagen om misshandel
“5§ Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom
eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat
sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag
(1998:393).”
Det är alltså olagligt att slå
någon och att göra någon sjuk. Att
bli försatt i vanmakt kan betyda att binda eller hålla fast någon och att hålla någon inlåst...
När man talar om våld tänker nog de flesta av oss på handlingar som orsakar
smärta och skada på kroppen. Sådant våld kallas fysiskt våld. Det man kanske inte tänker på är att det finns
flera olika handlingar som också är våld. Att
bli knuffad en gång upplevs kanske inte som så farligt. Men att bli knuffad
dagligen är outhärdligt. Det är samma sak med psykiskt våld. Att bli retad en
gång är jobbigt, men att varje dag bli
kallad hora, ful eller dum förstör självkänslan.
================================================================
Varför lämnade han mig då inte om jag var så dålig så han drevs till känslomässig
misshandel? Jo, just i det samhället där vi levde var det inte ok. Han fick också ”energi” av att leva i ”offerrollen”. Han tyckte
synd om sig själv som blev så dåligt behandlad av sin fru. Som han sa.
Jag har ett liv
här på jorden och vill nu inte slösa bort det med att vara någon till lags och
vara rädd för att leva som mig själv. Jag väljer att leva i glädje och
trygghet. Jag själv lämnade allt och startade om på noll. Gud har varit min
styrka på vägen.
Fina du, gå ut
på upptäcktsresa i ditt inre och upptäck den fantastiska kvinna som du är! Den
som söker ska finna! Du är värd att leva som du är! Du är värd att leva utan känslomässig misshandel.
Stor kram till
dig J.
Rosa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar