Hej fina kvinnor!
Mitt ex har en annan uppfattning om vårt liv tillsammans, än vad jag har. I hans värld var han en god make till mig. Så här säger han:
Jag tycker familjen är det viktigaste av allt. Jag skulle aldrig krossa familjen och lämna dem. Min fru övergav familjen!
Jag tycker också att familjen är viktigast. Det var därför jag stannade hos honom så länge - i tron att det var bättre för barnen "att ha båda föräldrarna under samma tak".
Istället för att svara på frågan Vem som lämnade hemmet så kan man fråga sig Vem orsakade brytningen?
Svaret är: Hade han inte misshandlat mig så hade jag inte behövt lämna. Jag behövde rädda mitt liv.
Jag har alltid älskat henne!
För honom är kärlek en mentalt romantisk idé.
Den äkta kärleken måste visas i handling med omtanke; att han lyssnar på mig, respekterar mina åsikter och kompromissar med mig där våra åsikter går isär.
Han respekterade inte att jag hade en annan åsikt än han. Jag var tvungen att göra som han sa. Annars...
Jag har aldrig misshandlat henne! Hon fick göra vad hon ville!
Ja, jag fick ta bilen och åka och handla saker till vårt hushåll och barnen.
Ja, jag fick köra till olika städer. Han visste såklart om var jag befann mig.
Men det var när han inte gillade vad jag hade köpt, vad jag hade sagt, att det gått åt mer pengar än vad han trott, som han skrek på mig, kallade mig idiot, drog i mitt hår, smällde drickglas i golvet och allt annat han gjorde mot mig.
Sådant är misshandel.
Om någon pressar honom med att prata om hans uppförande mot mig, kan han bli aggressiv och försvara sig med:
Hon fick mig att börja dricka! Hon la sig före mig på kvällarna och brydde sig inte om mig!
Jo, nog drack han mer och mer men alla är vi ansvariga för våra egna handlingar.
Och varje kväll orkade jag inte vara uppe sent, utan bara några gånger per vecka. Varje morgon väckte jag ju barnen och fick iväg dem till skolan. Han gick aldrig upp med barnen, utan låg och sov tills han behövde gå upp... På helgerna med...
Han såg inte till mina behov.
Han ser sig alltså som Hjälten och Martyren men men tänkte egentligen bara på sig själv.
Han säger att OM jag kände mig felbehandlad, så var det inte hans fel. Han hade för mycket press på jobbet och han hade ingen aning om han, i så fall, uppförde sig dåligt mot mig. Så han tar inte på sig ansvaret för sina handlingar.
Alla gör vi våra egna val. Stanna i misshandel eller lämna. Valet är alltid svårt. Speciellt med barn inblandade. Ibland tror vi att det är bättre för barnen att vi stannar, ibland tvärtom. Jag klandrar inte mig själv att jag stannade så länge som jag gjorde - jag kunde inte göra annat.
Idag lär jag mina barn att tänka själva och lyssna på sin inre röst. Endast om vi lever inifrån och ut lever vi i sanning.
Många styrkekramar!
Rosa
