Ska du ta honom tillbaka?

Hej fina kvinnor!

Vi har alla varit där. Vi har ställt oss frågan om vi ska lita på honom igen. Om och om och om igen. Ska vi lita på honom igen, efter ännu ett hot/aggressiv smäll/gaslightning? Ska vi ta honom tillbaka? Vi rationaliserar.  Vi vill så gärna lita på honom igen. Han är ju fin ibland... Hoppet är det sista som dör...  Men hur ska man egentligen veta?

Min måttstock var: han var att lita på när han var lugn igen... Då gick jag in i tankegången att det nog var ett tillfälligt utbrott alt. tänkte jag "lite får man ju tåla".  Men jag visste ju inte. Jag hade ju inte kunskapen! Vare sig från min uppfostran, samhället eller alla omkring mig.

Ett tag före jag lämnade honom steg jag in på biblioteket och lånade varenda bok de hade om misshandel/narcissism/våld i nära relationer/härskartekniker. Jag hade förstått att det var något sådant som jag levde i. Jag var redo att ta emot och lära mig.

Vad är då måttstocken? Krävs det något från honom? Är han ansvarig för sina handlingar? Ska han göra något före du kommer tillbaka? Susan Forward hjälper oss med nedan punkter - från hennes bok "Känslomässig utpressning".

Läs och begrunda käraste finaste kvinna. Förstå att detta är BASIC. Detta är MINIMUM vad man ska få från sin livspartner - om han har uppfört sig illa.

Vad han ska göra för att jag ska lita på honom igen:
1.
Att han tar på sig ansvaret för att ha använt medel som fruktan, plikt- och skuldkänslor för att få sin vilja fram.
2.
Att han erkänner att det finns bättre sätt att be om det han vill ha, och att han beslutar sig för att lära sig de sätten.
3.
Att han erkänner att den taktik han använt har varit kärlekslös och gjort mig illa.
4. 
En överenskommelse med honom om att samarbeta för att förbättra relationen, någon som kan innebära att vi söker hjälp av en terapeut.
5.
Att han är villig att tillerkänna mig rätten att tänka, känna och uppträda annorlunda än vad han gör och en överenskommelse om att "annorlunda" inte är detsamma som "bättre" eller "sämre".
6. 
Ett löfte från honom om att sträva efter att sluta upp med de taktiker han använt - t.ex. inga fler negativa jämförelser, inga fler hot, inga fler beskyllningar, och så vidare.

Första gången jag läste detta insåg jag att min man inte var villig att göra en enda av dessa punkter. Trots det var jag villig att släta över det som han hade gjort mot mig. Tills den dagen då jag var redo att lämna.

Fina kvinna, du är värd allt: trygghet, känna vilsamhet i ensamhet, ovillkorlig kärlek, frid, glädje,  lycka, tillfredsställelse, att dansa fritt, höja volymen högt, att sjunga med full styrka, att bubbla av skratt, träffa pålitliga vänner,  planera picknick, leva livet! Och allt annat som faller dig in 😁😁😁.

Stor styrkekram
Rosa

Men han slog mig ju inte - eller?

Hej fina kvinnor!

Försöker du bortförklara vad han gör med dig, med att säga att du inte misshandlas eftersom han inte har gett dig ett enda blåmärke?

Men man kan få sår på insidan som inte syns...

Varför tar vi så lätt på vårt inre? Varför är vi villiga att ge rätten till vårt inre liv till någon annan? Varför värdesätter vi inte våra egna känslor och åsikter?

Jag var ute på nätet och läste om känslomässig misshandel. Hittade massor. Nedan har jag noterat på vilka sätt min man känslomässigt misshandlade mig. När jag listar upp allt som jag utsattes för går det inte att bortse ifrån. Då visste jag inte att jag blev misshandlad. Då såg jag bara hur dåligt han mådde. Känslomässig misshandel handlar om kontroll. Hans kontroll av mitt inre. Det hände utan att jag var medveten om det. Han använde känslor som hans vapen.

Jag förstår nu att detta var allvarligt. För det ändrade min uppfattning om mig själv. Han definierade vem jag var. Han kränkte mig. Här är några exempel på vad jag blev utsatt för.

Förödmjukelse

Han skrattade åt mig när han skrattande sa framför gästerna ”Min fru gör inget hela dagarna.”

Han satte andras behov framför mina då han pratade med alla andra på fester och brydde sig inte om att vara med mig.

Han förödmjukade mig när han krävde att få se mig i kläderna jag skulle ha på festen – och han synade mig upp och ner och sen skrek han ”häxa”, ”du ser ut som en elefant” och ”gå in och hitta något annat att ta på dig så jag inte får skämmas för dig”. 

= Jag kände mig så liten och maktlös.

Hot

När han var arg på mig sa han att han skulle slänga ner mig från balkongen.

Han hotade att gömma mitt pass så jag inte skulle kunna resa hem till Sverige, vilket han också gjorde en gång.

Han sa att han skulle avslöja för barnen att jag inte var oskuld när vi gifte oss, för att han sa att barnen skulle se ner på mig om de fick reda på det. Detta hotade han med i flera år, och den dagen då jag förstod att nu skulle han verkligen berätta det (=och barnen skulle ta ”hans sida”) valde jag att själv berätta det för dem.

När han blev arg på mig, satte han pekfingerknogen i munnen, bet till och sa ”jag ska slå sönder xx!”, beroende på vilken värdefull sak som befann sig i närheten. Självklart blev jag rädd och var beredd att göra vad som helst så han inte gjorde sönder något.

= Jag var rädd.

Förnedrande ord, som t.ex. hora, dum, ful eller äcklig, fick jag då och då höra. Han sa dessa hemska ord då hans ansikte var 10 cm från mitt, i ett aggressivt utbrott.

= Jag frös till is.

Kränkande handling

Jag gjorde saker i sovrummet, bara för ”husfridens skull”, så han skulle hålla sig lugnare. Samtidigt som hela mitt inre ville skrika rakt ut.

= Jag äcklades över min kropp.

Personangrepp

När jag sa att jag hade ganska fina kläder i garderoben, gick han våldsamt fram och drog av kläderna från galgarna och slängde dem på golvet.

= Jag blev ledsen.

Dömande/kritik

Han såg på mig med avsmak och sa ”Tror du att du har någon kultur! Du är ju svensk!

Han sa: ”ALLA tycker att du uppför dig konstigt bland folk!”

Var han inte nöjd med maten jag lagade skrek han: ”Sån skitmat!” och ibland kastade han den i diskhon.

= Jag skakade.

Dominans

Han behandlade mig som ett barn när han skrek mitt namn från ena änden av huset och skrek ”Kom hit!” för han ville skälla ut mig för något fel som han hade sett att jag var skyldig till.

Han gav mig order hur jag skulle prata mot gäster och att jag ”inte skulle vara förolämpande mot dem för då skulle han skämmas”.

Han sa att han hade rätten att göra vad han ville med mig, så jag levde spänd.

Var jag än var så hade han ”rätt till” min kropp, mina tankar. Låg jag under täcket tog han sig rätten att slänga av mig täcket. Han tog sig rätten att tända den starka taklampan mitt i natten och skälla ut mig.

Han tog sig rätten att säga vad han ville till mig och ta på min kropp, varsomhelst, vem som än var närvarande. Han lyssnade inte på mig när jag sa nej, han bara skrattade. Som om det var ”ett skämt”.

När jag vågade mig på att ta upp en fråga om barnuppfostran, sa han ”Vi gör som jag har sagt!”.

= Jag kände mig maktlös.

Kontroll

Jag kände att jag behövde ”be om tillåtelse” innan jag gjorde något speciellt eller skulle ta små beslut. Vet inte varför det blev så. Kanske försökte jag undvika hans utbrott. Men han fattade beslut hela tiden utan mig och bara informerade mig om vad han skulle göra och hur vi skulle leva. Han kom hem och sa t.ex. att han skulle ut på kvällen med sina kompisar.

= Jag kände mig förödmjukad.

Skam

Han påminde mig i alla våra år tillsammans att jag var en syndig människa som hade haft relationer före jag träffade honom...

Han ”korrigerade/fixade till” några av mina hårtestar före vi knackade på dörren till dem vi skulle besöka. Ibland när han inte lyckades ”lägga det rätt” sa han med ihopbiten mun: ”Gör aldrig den frisyren mer!” Men när de öppnade dörren var han, mot dem, sitt charmerande jag...

= Jag kände mig hunsad.

Isolering

Han sa aldrig rent ut att jag inte fick besöka vissa personer eller åka vissa ställen. Dels visste jag att eftersom jag skulle vara en ”fin flicka” så höll jag mig mest hemma. Jag gick aldrig ut ensam till underhållningsställen. Och när han pratade nedlåtande om personer som jag lärt känna så visste jag att jag inte skulle träffa dem. De var inte ”fina nog”. Eftersom han pratade illa om min barndomsfamilj påverkades jag av honom och såg inte till att träffa dem så mycket.

= Jag kände mig instängd.

Förnekande av hans egna tillkortakommanden

Han drack en till flera drinkar varje kväll. Han sa att det var jag som drev honom till att dricka. Hade bara jag ”tagit hand om honom bättre” skulle han inte ha druckit. Han såg sig som offret.

= Jag kände panik.

Gasljus

Han sa att mina föräldrar inte ville att jag skulle besöka dem mer.

Han utsatte mig säkert för fler "gasljus", men vilka bevis har jag på det...?

= Jag kände mig förvirrad.

Känslomässigt avståndstagande/silent treatment

När han kom hem från jobbet och inte såg på mig, inte sa något. Jag var helt förkrossad och grät i hans knä att han skulle prata med mig, men han rubbades inte. Jag levde i skammen att ha gjort ”något dumt” som jag aldrig visste vad det var.

Jag kan långt efter vår samlevnad se att jag hela tiden jagade hans godkännande; jag frågade vad han ville men han frågade inte mig vad jag ville ha.

= Jag kände panik.

Övergivning eller känslomässig försumlighet

Han frågade mig inte om MIN åsikt. Jag var väldigt mån om att han skulle bli nöjd. När vi hade ett ”samtal” var det egentligen en ”monolog” från hans sida där han malde på hur vi skulle leva och vad jag skulle göra. Jag hörde honom aldrig säga att han lovade att han skulle ta hand om mina känslor. Jag kommer inte ihåg något tillfälle då han verkligen ville höra min åsikt om något. Tvärtom visste jag att faran var nära när han ställde en fråga. Jag visste att ett straff skulle komma om jag svarade ”fel”.

= Jag kände mig ensam.

Symbios

Jag tror inte han såg nödvändigheten att fråga mig om något för han såg mig som hans förlängda arm. Han förutsatte att jag hade samma åsikter som honom.

= Jag kände mig maktlös.

Känner ingen empati

Han visade ingen empati för mina känslor. Allt vände han till sin egen fördel. 

När han skrek och skällde ut mig och jag förtvivlat tog mig till sovrummet och grät – skickade han in barnen för att på så sätt tvinga mig att sluta gråta.

= Jag kände mig lurad.

På sidan www.dinrättigheter.se läste jag om lagen om misshandel. Jag visste inte om att känslomässig misshandel faktiskt är emot lagen!

===============================================================

Lagen om misshandel

“5§ Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).”

Det är alltså olagligt att slå någon och att göra någon sjuk. Att bli försatt i vanmakt kan betyda att binda eller hålla fast någon och att hålla någon inlåst...

När man talar om våld tänker nog de flesta av oss på handlingar som orsakar smärta och skada på kroppen. Sådant våld kallas fysiskt våld. Det man kanske inte tänker på är att det finns flera olika handlingar som också är våld. Att bli knuffad en gång upplevs kanske inte som så farligt. Men att bli knuffad dagligen är outhärdligt. Det är samma sak med psykiskt våld. Att bli retad en gång är jobbigt, men att varje dag bli kallad hora, ful eller dum förstör självkänslan.

 ================================================================ 

Varför lämnade han mig då inte om jag var så dålig så han drevs till känslomässig misshandel? Jo, just i det samhället där vi levde var det inte ok. Han fick också ”energi” av att leva i ”offerrollen”. Han tyckte synd om sig själv som blev så dåligt behandlad av sin fru. Som han sa.

Jag har ett liv här på jorden och vill nu inte slösa bort det med att vara någon till lags och vara rädd för att leva som mig själv. Jag väljer att leva i glädje och trygghet. Jag själv lämnade allt och startade om på noll. Gud har varit min styrka på vägen.

Fina du, gå ut på upptäcktsresa i ditt inre och upptäck den fantastiska kvinna som du är! Den som söker ska finna! Du är värd att leva som du är! Du är värd att leva utan känslomässig misshandel.

Stor kram till dig J.

Rosa

Varför lämnade jag inte honom tidigare?

Hej fina kvinnor!

Kämpar du med valet om du ska lämna honom eller inte? Hör du folk som viskar bakom din rygg: ”Men varför går hon inte bara?!” Eller så har du lyckats med att hålla skenet uppe och alla avundas dig en sådan fantastisk man. Som om de visste hur du lever bakom stängda dörrar...

Många är anledningarna till varför du inte lämnar. Det är verkligen inte en lätt sak. Du har ju ett sammanvävt liv med din man där önskan att leva ihop hela livet ligger som grund. Men... så började misshandeln...

Här är mina anledningar som påverkade att jag stannade så länge:

- Han påminde mig då och då under hela vår tid tillsammans hur ”syndigt” jag hade levt, eftersom jag hade haft killar före honom. Detta skapade en skuld i mig. Han ville få mig att uppföra mig som en kvinna från hans land. Han ville verkligen inte att hans familj skulle få reda på mitt ”syndiga förflutna”. Han glorifierade hans land och kvinnorna där. Jag växte in i rollen att ”botgöra mina synder” med att hålla fast vid min man livet ut! Skulle jag bryta med honom skulle jag vara ”en misslyckad kvinna”, som han uttryckte det. (Jag hade ingen självkänsla – andras åsikter var viktigare än mina.)

- Jag har min tro på Gud och då jag läste i skriften att ”ingen får bryta äktenskapet” tog jag det på allvar. Himmelriket är det viktigaste av allt. (Men senare fick jag lära mig att Gud inte vill ont.)

- Jag hade ansvar för hans välmående – alltså han sa att det var mitt ansvar. (=hjärntvätt)

- Jag hade full upp med att hantera honom hela tider; alltså se till så han höll sig lugn (jmf mitt tidigare inlägg om vikten av att ha fokus på sig själv), så jag hade inte mycket plats för andra tankar. (= Medberoende)

- I landet jag bodde i diskuterades aldrig kvinnliga rättigheter. Där var det givetvis en skam att lämna sin man. (Även i Sverige är det på många håll en skam.)

- Min man trodde också på Gud, men hade en skev bild av Gud, som han utnyttjade mot mig. Efter ungefär halva vår tid tillsammans, när vi ”bråkade”, började han varna mig för att lämna honom för då skulle jag ”komma till helvetet” som han sa. Så när han varnade mig för det blev jag starkt påverkad. Inte ville jag komma till helvetet! Jag litade på att min man visste vad Gud tyckte. (Här går vi många i fällan: att vi litar på att andra vill oss lika väl som vi vill dem väl.)

- Min man, min omgivning – och jag – var överens om att ”lite bråk får man tåla och att livet inte alltid är så lätt”. (Det är bra att vi sprider infon om olika former av misshandel – så det blir känt vad som är skillnad på ”lite bråk” och misshandel!)

- Jag visste att jag skulle skämma ut hela hans familj om jag lämnade – jag som hade kämpat med att de skulle godkänna mig. Alla skulle döma mig och säga att jag ”splittrade familjen”. Eftersom min man hade stampat ner min självkänsla till botten var jag rädd för deras dömande.

- Jag hoppades att vi skulle få det bättre för att jag hade fortfarande känslor kvar för honom. (När jag lämnade hade jag nått botten och hade inga känslor kvar.)

- Skulle jag lämna var steget enormt för jag skulle behöva flytta tillbaka till Sverige och starta om från noll. Efter tjugo år utomlands.

- Men mest av allt hade jag ingen aning om att min man manipulerade mig förrän de tre sista åren... Jag trodde på honom: att allt var mitt fel. Det var när jag läste boken ”But the never hit me”, och för första gången fick höra talas om psykisk misshandel, som jag gjorde ett ”kognitivt skifte” som det heter. En dörr öppnades i min hjärna... Jag började då förstå att anledningen till att jag mådde så dåligt, att jag ständigt var rädd, var för att min man misshandlade mig. Det tog lång tid för mig att förstå allt, men jag blev mer vaksam på hans beteende. Allt började sjunka in, men jag gick mellan förnekelse och nya insikter. Det paradoxala var att när jag hade som minst kraft kvar, var jag tvungen att få ny kraft någonstans ifrån för att orka lämna, med allt det innebar. Antagligen gick jag in i någon sorts autopilot. Stängde av alla känslor för att orka. Bara körde på och började planera.

Det här är mitt livs resa. För mig var det rätt att lämna. Det tog mig lång tid att kunna säga det, men det kan jag idag!

Det enda och riktiga jag kan rekommendera dig är att ta reda på sanningen. Att leva med ögonen och hjärtat öppna. Det handlar om ditt liv. Lev i sanning:

- Bortförklara inte något

- Våga lägga ansvaret på den som gör orätt

- Ljug inte för dig själv

- Lev enligt dina förutsättningar, ingen annans

- Var medveten om ditt otroliga värde

- Lev fullt ut – idag

- Ge dig själv gåvor som ger dig glädje

Så kan du bli en stark kvinna, ödmjuk att veta när du ska hjälpa din nästa och veta när du ska sätta dina gränser.

När du pratar sanning lever du i sanning. När du lever i sanning dömer du inte dig själv eller ber om tillåtelse från någon att få leva. Håll dina löften som du lovar dig själv.

Jag sänder alla mina varmaste styrkekramar till dig du fina kvinna!

Rosa

Hela dina sår i ditt undermedvetna - och lev i sanning

Hej fina kvinnor som är värda ALLT!

I mitt arbete med att hela mig själv och mina sår har jag, som jag nämnt innan, lyssnat mycket på Melanies youtube-klipp. Men så började jag läsa hennes blogg också. Nästan varje dag ger hon nya tips på läkandeprocess och förståelse för vad narcissism är!

I detta blogginlägg vill jag med varm hand ge er Melanis praktiska övning som når det undermedvetna – och ”släpper ut” såren som ligger och tär i våra inre. (Vill man ha den ”kompletta processen” kostar det mellan 1000-2000 kr beroende på hur mycket man vill jobba med sig själv.) Melanie är noga med att hålla hennes helandeprogram fritt från religiösa benämningar, så det passar alla på vår jord. Hon pratar oftast om ”Livskällan”, men låter det stå öppet så alla som gör hennes program/övningar kan ersätta ”Livskällan” med det som de själva tror på. Och för mig är det helt självklart att ”Livskällan” är Gud själv.

Denna övning har hon gratis gett oss på hennes blogg. Vill ni läsa den ursprungliga versionen på engelska, klicka här så kommer ni till hennes blogg:

Melanie Tonia Evans: Accelerate your evolution into true self and new narp upgrades

Jag upplever sådant lugn efter varje gång jag har gjort övningen, så nedan ”process” rekommenderar jag av hela mitt hjärta!

Här följer min översättning av australienskan Melanie Tonia Evans ”lilla förkortade” Narcissistic Abuse Recovery Program (NARP):

“Utveckling av det undermedvetna för att leva ett liv i sanning”

Jag vill verkligen ge dig ett smakprov av en av ”Quanta Freedom Healing protocols” som kommer att hjälpa dig att leva ett liv i sanning.

Det bästa sättet att bli hel är att ersätta rädsla med kärlek! Och då menar jag PÅ ALLA SÄTT. Rädsla är ett trauma i vår kropp som gör att vi stänger av och håller fast, inom oss, det trauma som vi egentligen vill bli fria från. Vi blir då angripna från två håll. Dels äter vårt trauma upp oss inifrån och dels gör traumat att vi uppför oss i livet på sätt som gör att vi undermedvetet genererar mer trauma i vårt liv. Så istället för att vi ser till att hela oss från traumat, går det runt i en cirkel – utan att vi blir av med traumat. Vi fortsätter då att erfara traumat. Det är vad våra inre sår gör: de fortsätter att ge oss mer bevis på att de existerar inom oss.

En övning för att hela våra inre sår:

Steg 1

Ta fram papper och penna för det kommer hjälpa dig att fokusera på processen.

Stäng dina ögon och ta några djupa andetag och se dig själv öppnas – detta hjälper dig att få kontakt med ditt INRE.

Nu, kärleksfull och utan att döma, var riktigt modig och gå i tankarna till något sår inom dig som du egentligen inte vill kännas vid.

Det kanske finns många svåra saker som du har inom dig, men välj EN just nu, ett stort sår som du vill förändra.

Vad är det för sår?

Är det att du känner dig beroende av någon som bara sårar dig – och du känner att du inte kan lämna personen – och du hatar att du känner dig fast?

Är det skuld över att dina val i livet har gjort att du sitter där du sitter idag – eller hur du har påverkat andra?

Är det känslan av att vara oälskad?

Hatar du dig själv – eller känner stark avsmak av någon del av din kropp – eller ett personlighetsdrag som du inte tycker om?

Eller är du sårad av någon som kränker dig?

Kanske känner du förtvivlan, ledsamhet, hjärtesorg eller ånger...

Kanske du känner att du har förlorat för mycket för att orka återta ditt liv.

Vad än du känner – ge dig själv tillåtelse att ta fram denna del av dig själv.

Lita på vad du känner – ditt känsliga inre kommer att låta dig förstå vad ”det är”. Bara tro på dina känslor – i kärlek och uppriktighet – och gå mot såret istället för att stänga inne det.

Det är så viktigt – för vi kan inte hela sådant som vi inte ärligt vågar ta fram och känna.

Skriv i detalj ner dina känslor om detta sår.

Steg 2

Jag vill att du ska få kontakt med din kropp och KÄNNA VAR traumat sitter.

Det kanske sitter i mitt i kroppen (Solar Plexus), i din rygg eller var som helst i kroppen – eller så känner du något tungt, en rädsla eller en fasa på flera ställen i din kropp.

Kanske du känner att såret är så stort så du känner det under din hud i hela kroppen.

Skriv ner på pappret var du känner dessa smärtsamma känslor.

Steg 3

Jag vill att du föreställer dig att ALLA versioner av dig själv existerar i ditt undermedvetna  – i relation till detta sår.

T.ex. det finns en version av dig som är djupt fastsatt i dyn av traumat av detta sår.

Men det finns också en version av dig själv i ditt undermedvetna som TOTALT har rensat och helat detta sår och som nu istället är harmonisk.

Och – där finns också alla versioner mittemellan.

Jag vill att du föreställer dig den mest glädjefyllda Versionen av den känslan som du har fokuserat på – den versionen som redan har helat såret.

Sen vill jag att du ser Versionen som inte är läkt – den versionen som totalt är krossad av traumat.

Skriv ner hur dessa två versioner ser ut och hur de känns – få ut allt på pappret.

Steg 4

Jag vill att du föreställer dig hur dessa två versioner integrerar, hur de går in i varandra, och se hur de integrerar PÅ DEN PLATS där du känner att traumat sitter.

Och sen se hur dessa versioner blir ”hela du”.

Bara lita på hur detta går till – det finns inget rätt eller fel sätt att göra det på!

Efter att du har gjort det, ta djupa andetag så att din kropp öppnar sig.

Känn och föreställ dig hur det ser ut och skriv ner det.

Steg 5

Se nu hur denna sammanlänkade version (såret som redan är helat och såret som befinner sig i traumat) går mot ett stort skinande ljusklot.

Detta ljusklot är Energikällan – Kärleken – Gud och Livskraften – den enda sanna energin som existerar, alltså Skapelsen själv.

Detta är det Rena Ljuset där inget mörker kan finnas.

Gå in i Ljuset och jag vill att du ser på delen av dig, som var dränkt i trauma, gå in i Ljuset.

Så den delen av dig själv som INTE är ditt riktiga jag, den delen som är traumat och ser ut som en svart skugga, upplöses nu och återvänder tillbaka till Gud/Källan och Kärleken.

Allt absorberas tillbaka och försvinner in till den rena Kärleken för återvinning.

Nu känner du hur du själv växer och lyser eftersom du har lämnat av denna del som egentligen inte var ditt riktiga jag.

Känn nu den känslomässiga lättnaden!

Notera att du inte känner att du förlorade en del av dig själv – utan istället erfar du att du har gått vidare och utvecklad dig som människa. Du har utvecklat ditt inre.

Skriv ner din upplevelse på pappret.

Steg 6

Fokusera nu på den delen som står kvar – ditt egentliga jag.

Du lyser.

Och sen ser du att du har samma ljus som ljusklotet. Ljusklotet som är Liv och Skapelsen. Du känner nu att du och detta Ljus är i förening med varandra.

Du ser att det inte finns någon gräns mellan dig och ljusklotet. Du ÄR helt lysande ljus. Utan gräns.

Där du börjar och slutar är oändligt – du är i total förening med ljuset.

Nu – andas djupt och se hur din kropp öppnar sig och bara ÄR detta ljus. Tänk inte.

Bara var.

Njut av känslan under några långa djupa andetag.

Skriv ner din upplevelse.

Detta är en djup undermedveten upplevelse, Quantum experience.

”Quantum” betyder att man upplever något som är djupare än något på kognitiv nivå – på ett sätt som visar sig långt bortom bara kognitiv kapacitet.

Som resultat av att du ”släpper iväg” till Kärleken dessa delar av dig själv, som hade fastnat i traumat då du försökte överleva. kommer ren Livskraft att utlösas och aktiveras i dig.

Från våra sår kan vi aktivera rent och kraftfullt Guld.

Nu har du fått energi och kan ta dig in på ny mark som passar ditt nya sanna jag.

Kan du föreställa dig hur mycket energi vi kan få då vi släpper den mörka energin som sitter fast i oss och begränsar oss, både känslomässigt och kroppsligt?!

Det som händer är att vi återvänder till vårt sanna jag och vårt inre liv och känslor. Vi börjar må bättre och läker.

Eftersom vi inte har kvar vårt gamla trauma attraherar vi inte längre människor som skadar oss. De söker sig till andra. Goda människor/upplevelser blir vår vardag.

För det finns ingen plats för något annat i vårt liv.

Övningen du just gick igenom är en ”urvattnad” del av en förkortad del av ”Module 1” i mitt ”NARP-program”.

Lev väl fina ni!

Många styrkekramar

Rosa

Det är alltid två som träter - eller är det?

Hej!

Jag mötte mannen i mitt liv. Han hade haft 20 års livserfarenheter före han träffade mig och jag hade haft 20 års livserfarenheter före jag träffade honom.

Hans programmering sa att manipulation var ett bra sätt att få vad man vill ha - och min programmering var att följa eftersom jag var medberoende.
Han blåste upp sitt bröst som en stolt tupp och förklarade att han hade gjort rätt - och jag kuvade mig.
Han hotade - och jag anpassade mig.

Hans felprogrammering (om jag gissar att han inte var född narcissist) och min felprogrammering kraschade totalt in i varandra. Det kan inte bli något gott då. Han hade en annan uppfattning än jag om hur man lever i en relation.

Hade vi båda makten över våra liv?

Den som har makten i en relation har också ansvaret för att båda mår bra. Han försörjde oss, stod för bostad och framtida pension. När han sa nej betydde det nej. När han sa ja var jag tvungen att följa. Han hade makten. (Att han sa till mig att jag hade makten att hålla honom på gott humör - och på så sätt skulle han inte brusa upp - var ju ren manipulation!)

Var vi då två som "trätade/bråkade"?

Ordet träta/bråka antyder att det är två som har lika stor makt. Jag hade inte makten över mitt liv i relationen. Inom läran om kvinnlig och manlig energi fungerar relationer så att mannen stödjer kvinnan så hon kan stödja barnen. Hur jämställda vi än vill bli så funkar våra hormoner så. Därför blir det kaos i familjer där mannen tar bort sitt stöd till kvinnan. Då han istället väljer att misshandla henne blir bara resultatet rädsla och tårar. För alla.

Nej i misshandelsförhållande är det inte två som trätar! Där har misshandlaren makten och ger order.

I vår relation kunde jag inte uppföra mig på ett annat sätt än jag gjorde. Den enda makten jag hade var att lämna. Det var gott att jag ville helande. I vår relation var jag tvungen att inse att mitt liv som medberoende inte var gott. Vare sig gott för mig, min man eller Gud. Skulle jag ha fortsatt med honom skulle jag ha möjliggjort för honom att fortsätta med sitt destruktiva beteende.

Att jag lämnade honom var mitt enda sätt att tvinga honom att se på sitt beteende. Jag hoppas att han en dag har modet att se kritiskt på sig själv och söker hjälp. Jag önskar ingen hans programmering. Ingen vill umgås med en som anser sig vara bättre än alla andra. Och vill ta till våld för att genomföra sin plan.

Styrkekramar
Rosa

Olika narcissister - liknelser och skillnader

Det är inte avgörande vilka diagnoser de som misshandlat oss har, men ibland går jag in i en lärofas då jag lyssnar på youtube-klipp som har med narcissism att göra.

Dessa dagar lyssnar jag på Richard Grannon - en kille som varit utsatt för narcissister i sitt liv och kommit hel ut och lär ut vad det innebär. Han delger information på ett humoristiskt sätt - samtidigt som att han är väldigt kunnig i ämnet. Här är en länk så ni hittar till honom:
Richard Grannon
En annan som jag har lyssnat på heter Dr Judy Rosenberg. Hon pratar bl.a. om familjemönster och hur narcissism påverkar barnen. Mycket intressant.
Dr Judy WTF

Jag lyssnar och lär mig att det finns olika sorters narcissister - antingen de som bara lyser av storhetsvansinne och är väldigt öppna med att de är bäst eller de som smyger med manipulationer för att på ett effektivt sätt få sin vilja igenom. De som är "öppet narcissister" kallas på engelska Overt Narcissist och de som manipulerar kallas Covert Narcissist.

Så här beskrivs de olika narcisstiska personlighetstyperna:
OVERT "öppen" narcissist:
arrogant och självupptagen, aggressiv, får raseriutbrott om han inte får som han vill, konfronterande, krävande, behöver uppmärksamhet, ser till det yttre, när han träffar nytt folk frågar han dem inte något för att lära känna dem = han är inte intresserad av dem
COVERT "smyg narcissist":
spelar martyr/offer, får dig att känna dig skyldig även då det inte är ditt fel/för han har "gjort allt" för dig, säger sällan förlåt, helt självcentrerad - han är centrum i hans eget universum, ljuger; ytligt, charmig, hypnotisk, mästare på manipulation, projekterar hans osäkerhet och brister på dig, kan inte ta konstruktiv kritik, ger andra skulden för hans fel, materialistisk, känner ingen empati för andra, förringar, han äger dig, hyperkänslig/rädd, nedvärderande attityd, försvarsattityd, anser sig ha rätt till vad han vill ha, umgås hellre med sina släktingar (för det ger honom mer) än leker med sina barn

Så en "öppen narcissist" "syns" mer än en "smygnarcissist" som jobbar underifrån för att påverka. Den senare är alltså som en trojansk häst som man upptäcker alldeles försent att den har fått fäste inne i ens hjärtat. De som är kunniga i ämnet säger att "smyg-narcissisten" är värre än den "öppnare", för med honom ser du vad du får. Man fastnar i narcissist-nätet utan att man har märkt det.

Han jag gifte mig med charmade mig och var/är en mästare på manipulationer. Men på honom stämmer också "öppen narcissist" för han krävde att få sin vilja fram. En komplex man alltså...

I slutändan är det ju lika illa om man fastnat i en självupptagen persons nät - oavsett hur det har skett. Det är detta som driver mig att skriva: hoppet att någon ska läsa mina blogginlägg i tid - eller kan förstå vad de befinner sig i och ta sig ifrån dessa destruktiva relationer.

Känner du igen det - har du blivit behandlad så här? Du är långt ifrån ensam - och det går att ta sig ut. Kontakta mig gärna  💗.

Styrkekramar
Rosa

Tre avslappningsmeditationer - att bli helad från psykisk misshandel

Hej fina kvinnor!

Behöver ni konkret direkt hjälp NU att slappna av? Här är hjälpen! Jag vill dela med mig av Lisa A. Romanos helande meditationer som jag då och då lyssnar på när jag har svårt att sova eller vaknar på nätterna. Att lyssna på någon som fattar detta med narcissism/medberoende/misshandel - och hjälper mig -  är så viktigt!

Jag har en annorlunda tro på Gud än vad Lisa har men det gör inget. När hon ibland beskriver sin inre kraft översätter jag till mina referensramar. T.ex. när hon pratar om att vi har Gud inom oss översätter jag det till den Helige Ande som vi har tagit emot och lever inom oss. Och när hon pratar om vårt högre jag hör jag att hon pratar om mitt inre/min själ. Lisa ger så mycket av sig själv. Alla dessa youtube-klipp som hon helt gratis har publicerat, fantastiskt! Hon har hjälpt så många, kan man läsa i kommentarerna. Hon har hjälpt mig!

I denna Meditation leds vi av Lisa i naturen - bl.a. att gå på en strand - och där man får kontakt med ens egentliga jag - när alla murar är rivna. Det jaget vi egentligen är. Inte den personen som vi felaktigt programmerades att vara.
Meditation - se sig själv

I denna Meditation tar Lisa upp de känslomässiga svårigheterna i barndomen. Det är så viktigt att våga se det svåra. Först då kan man ha en chans att bli kvitt det. Lisa gör ingen skillnad på att ha växt upp i ett hem där föräldrarna har varit alkoholister (adult child of alcoholics) eller om föräldrarna inte har sett barnen av andra anledningar (abuse by omission). Det är ju det känslomässiga beteendet vi behöver hela.
Meditation - att hela minnen från barndomen

I denna Meditation hjälper Lisa oss att rikta blicken mot oss själva. Vi som har levt som medberoende har sprungit fram och tillbaka och kämpat med att behaga andra människor, men struntat i oss själva. Ja, det är ok att lägga tid på sig själv. Det är t.o.m. nödvändigt! Först när vi lär oss att ha medkänsla med oss själva vet vi vad det är - och vi kan gå ut i världen och hjälpa andra.
Meditation - ta hand om sitt inre hjärta

Varma styrkekramar ni fina!
Rosa

Konsekvenser av att jag höll tyst

Hej fina kvinnor!

Han var (är) en narcissist. Hans vilja skulle igenom. Men faktum är att jag stannade kvar hos honom under hela mina barns uppväxt. Jag var mina barns förebild av vad en mamma är och hur en kvinna ska uppföra sig.
Jovisst, jag visste inte att jag hade rätt att fråga mig själv: är jag lycklig? Jag hade inte fått lära mig det, så när han mådde dåligt och var aggressiv sa jag nej till mina egna känslor och "tog emot" hans aggressioner så han skulle må bättre. Jag visste ju inte heller på ett medvetet plan vad jag höll på med. Det var inte mitt fel att jag höll tyst för jag hade inte lärt mig något annat, men det var ändå jag, Rosa, mina barns mamma, som levde med dem. "Mitt fel" eller inte.
Det blev konsekvenser av att jag höll tyst.

- Jag försvarade inte mina barn (av rädsla för honom) och de lärde sig fel beteende: att sanningen har många nyanser, att hålla tyst så alla blir nöjda, att följa de andras vilja, konflikträdsla m m.
- Jag gick med på saker som en kvinna som inte hade varit med om normaliseringsprocessen skulle gå med på. Jag förnedrade mig själv med att få vara med honom - på jakt efter värme från honom. Jag kommer ihåg hur jag på slutet var så tacksam över hur jag fick kura ihop i hans famn - trots att han var arg på mig. Värme/trygghet är det mest grundläggande behovet vi har. Många av oss har sett experimentet med apan som valde ett varmt gossedjur utan mat framför en "ståltrådsmamma" där apan kunde få mat.
- Mitt liv satte jag vid sidan av. Som om mitt liv satt på en vänthall och väntade på nästa tåg. Det tog 27 år med honom innan jag gick på nästa tåg.

Idag försöker jag vara en positiv förebild för mina barn. När relationer kommer på tal så försöker jag leda dem i hur ett hälsosamt beteende är. Jag omskriver det lite med att säga "när du växte upp så fick du lära dig att" - så de inte känner att jag bara pratar illa om deras pappa - och stänger ute mig. Det vill jag ju inte. Jag vill ju att de ska öppna sig mer för mig så jag kan hjälpa dem. Jag vill influera dem att säga sin egen åsikt - och hur de kan reagera när andra inte tycker om deras åsikter.

Det är korrekt av mig att uttrycka mig "när du växte upp", istället för "se vad din pappa gjorde med dig" - för jag var ju där! Jag tillförde, mitt fel eller inte, till att de fick den uppfostran som de fick. 

Det viktigaste är nu att gå framåt. Att jag lär mig av allt jag har varit med om - och för det vidare. Vi lever i en spännande tid! Tänk, för sådär 30 år sen, vem pratade om narcissism, medberoende och härskartekniker? Och att vi tar med detta uppförande från vår familj, från generation till generation. I och med att vi nu sprider detta blir fler och fler medvetna om den negativa programmeringen och kan stoppa den med information och helande! 

- Så vi kan vara stolta över de vi är - utan att vara krävande.
- Så vi kan vara ödmjuka - utan att vara kuvade.
- Så vi kan leva i glädje och smitta andra 😍.

Styrkekramar på er väg till helande!
Rosa

Projicering - positiv eller negativ

Hej!

Vi alla projicerar våra tankar och känslor på våra medmänniskor. Sund människa projicerar positivt. Egocentriska projicerar negativt. Jag projicerade mina positiva känslor på honom när jag förutsatte att han tänkte och betedde sig som jag. Jag projicerade när jag utgick ifrån att han var någon som respekterade mina önskemål som jag respekterade hans. Jag förutsatte att han skulle stå på min sida som jag stod på hans. Jag förutsatte att han skulle sätta mig främst som jag satte honom främst.

Vi går ut i världen och utgår från att alla är som vi själva är.

Det är därför vi blir så förvånade när våra respektive inte behandlar oss som vi behandlar dem. Istället för att respekteras blir vi överkörda. Och vi fattar inte varför. Vi blir så förvånade när de ljuger oss rakt upp i ansiktet. Vi fattar ingenting när de ger oss order.

Vi tror att de utvecklas i samma takt som vi gör. När vi får svårigheter i relationen försöker vi lösa det genom att ändra på oss och då blir vi så förvånade när de inte kan jämka. Vi ger efter och kompromissar och vi tror att de ska göra samma. Gång på gång blir vi chockerade när vi blir attackerade på lägre och lägre nivå: Hur kunde han göra så??! tänker vi frustrerat.

Min man ville inte att folk skulle döma hans yttre så han projicerade hans rädsla mot mig med att skälla ut mig för kläder/smink/frisyr. 
Hans okunskap om barn projicerade han på mig med att skrika hur dålig mamma jag var.
Han var rädd att inte duga i fina sällskap och projicerade hans rädsla på mig genom att berätta hur illa de tyckte om mig.
När jag i slutet inte längre orkade ge kärlek märkte han det och han projicerade och anklagade mig för att vara den som hade förstört hans liv.

Vi jämför med medsystrar och vi söker tröst när vi blir överkörda - igen och igen. Vi kan inte förstå varför de inte funkar som vi gör. Varför har han inte lärt sig vad som funkar och varför har han inte anpassat sig och gått vidare??! Varför fortsätter han att projicera och ge mig skulden för hans handlingar??! Varför lär han sig inte att hantera sin aggression och ändra sig till det bättre??!

Det är inte förrän vi accepterar att våra respektive är fristående människor, helt oberoende av oss, som vi kan sluta påverkas/förvånas/chockeras så mycket. När vi kan släppa känslan att vi måste reparera relationen och att alla måste komma överens. Först då kan vi bli fria. Fria från bandet som gav oss frustration. Men vi måste vara starka att kunna släppa taget om att relationen inte höll. Att den inte ens fick ett "någotsånär ok" slut. Vi måste vara starka så vi inte dömer - vare sig oss själva eller männen som valde/väljer att lägga sin negativa projicering på oss. Om vi dömer dem är vi inte fria. Om vi dömer dem säger vi ja till att bindas fast i deras otrygga famn.

Jag säger NEJ till hans otrygga famn.

Jag säger JA till att vara fri.
Jag säger JA till livet.
Jag säger JA till att få välja själv.

Stor kram till er starka kvinnor!
Rosa

Att styras av rädsla

Hej fina kvinnor! 

Rädslan var en trogen följeslagare i min relation med honom. Från början till slutet. På olika sätt. Men rädd var jag.

De första åren fram till att vi hade gift oss kom varje våldshandling från honom som en komplett överraskning från bar himmel. Han slängde sina ord mot mig med ilskna ögon. Tallrikarna med mat på slängdes i väggen. Men min kropp hade inte "förstått" händelserna så djupt eller lärt sig orsak/verkan. Jag fattade ingenting. Jag kände omedelbar rädsla, men glömde händelsen efter några dagar när han pratade med mig igen. Allt var som vanligt. Han var lugn och jag var lugn. Vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Han frågade mig (typiskt narcissistiskt) om jag skulle sluta älska honom för att han "brusade upp". Jag bedyrade (typiskt medberoende) att jag alltid skulle älska honom. Det var av okunskap jag svarade så. 

Vi bodde i hans land. Hans aggressioner ökade. Min rädsla ökade. Jag började lära mig orsak och verkan. Jag började se mönstret. Om jag gjorde så - så hände det. Så det var bäst att inte göra det. Jag lärde mig att jag hade makt att slippa känna mig rädd om jag var en snäll flicka. Men i vissa situationer var jag spänd som en fiolsträng av rädsla. 

Några år in i hans land blev jag bättre på att koncentrera mig i hans sällskap. Bättre på att säga de perfekta sakerna. Att det var av rädsla tänkte jag inte på. Jag visste bara att det funkade. Jag fick ibland beröm för att jag var en duktig flicka. Jag sa till mig själv att livet var säkert nu på väg mot bättre tider - samtidigt som jag fick trycka bort klumpen av rädsla i magen. Allt det här var ju mitt liv! Det blev inte bättre av att han tyckte det var roligt att skrämma mig. Han skrattade så gott efteråt, men jag förblev rädd tills jag hade lugnat ner mig själv.

De sista åren var jag expert. Varje mening jag sa till honom hade jag i förväg gått igenom för- och nackdelar på. Jag försökte inte att visa min darrande röst när jag sa något eller frågade något. Rädslan var min ständiga följeslagare. Magen var spänd dag och natt. Förstoppningen var där för att stanna. Jag var rädd att säga fel, stå fel, laga fel mat, uttrycka mig fel till barnen, att barnen sa fel till honom, uttrycka mig fel till honom, klä mig fel, prata med fel personer, inte le tillräckligt, ha fel frisyr, sova vid fel tid, städa fel, inte vara tillräckligt hjärtlig till hans familj/vänner - ja allt i mitt liv som han blev arg på.

Men det var också rädslan som gjorde att jag bestämde mig för att lämna. OM jag inte skulle lämna så skulle värre saker hända. Jag ville inte vara med om det. Rädslan tvingade mig att hitta en väg ut.

Jag planerade i rädsla. Jag var rädd att han skulle få reda på att jag skulle lämna honom. Jag gick med spänd mage igenom allt jag måste göra och ta med mig. Jag ljög genom tänderna då jag spänt bedyrade min kärlek för honom. Visst han märkte något, men jag lyckades ta mig iväg i alla fall - spänd som en fiolsträng.

Jag trodde att bara jag befann mig i Sverige igen så skulle allt vara lugnt, men eftersom han jagade mig genom de olika medierna levde jag spänt i flera år. Vid vissa tillfällen tänkte jag att han stod där ute i mörkret och såg på mig när jag drog ner persiennerna på kvällen. Det var rädslan som hade varit min följeslagare i alla år som dök upp och satte idéer i mitt huvud.

Idag dyker rädslan upp på ett ställe som jag inte kan kontrollera. I mina drömmar. När jag t.ex. är stressad på jobbet under några veckors tid, och hanterar livets vanliga bekymmer, drömmer jag ibland mardrömmar om att jag är tillbaka med honom - och inte har något att säga till om. Jag tror att kroppen associerar trötthet/stress med den "gamla rädslan" och tar sig tillbaka till det livet som den minns. Jag levde ju så länge i rädsla.

Jag har många gånger tänkt på att jag inte kommer ihåg några goda minnen med honom. Något kul måste vi väl ha haft... Varför? Jag tror att mitt huvud ständigt var så spänt upptaget med att hålla honom lugn, så alla andra minnen försvann. Livet var bara rädsla.

Hur gör man då för att ändra sitt liv inifrån och ut? Hur gör man för att bli fri från sin rädsla? Hur gör man för att ta kontrollen över sitt liv igen. Jo, genom att inse att man blivit manipulerad och levt i medberoende och sen stärka sin självkänsla med att lära sig gränsdragning och förstå härskartekniker - så att man börjar älska sig själv. Om du är ny på min blogg - läs mina tidigare inlägg om detta - och lyssna på dem jag rekommenderar i högerkolumnen.

Idag är det inte rädslan som driver mig framåt. Det är mina egna drömmar som jag vill uppfylla som driver mig. Jag planerar gott och sakta. Jag har inte bråttom. Jag vet att jag går på en god väg. Jag kan stanna upp och se solen lysa. Jag ser att den lyser på mig.

Tack gode Gud för allt jag får.

Kram

Rosa

Förlåta = stanna kvar hos honom?

En bra kristen förlåter alla, men innebär förlåtelse också att du som kristen måste stanna kvar hos din misshandlare?  Innebär förlåtelse att han ska få misshandla dig hela livet? Vad är det för skillnad på att förlåta, glömma och stanna kvar - och förlåta, glömma och lämna honom? Kan det vara så att förlåta, glömma och stanna kvar - bara leder till mer misshandel? 

Varför kunde jag inte vara tacksam för allt som Gud hade gett mig?  Jag hade ju inte bara en "svår man", jag hade ju mina barn bredvid mig. Jag plågades av dessa motstridande tankar. Varför kunde jag inte acceptera mitt öde? Jag hade ju själv valt honom. Jag levde i en omgivning där kvinnan var den som fick offra mest - sa de till mig. De som var auktoritära. Det var min lott i livet att stanna kvar. Jag skulle offra hela mitt liv för att familjen "ska hålla ihop", som min man sa. Min man berättade för mig vilken åsikt Gud hade. Jag skulle inte tänka på mig själv. Det sa både min man och alla runt oss. Det var som om min man sa: "Ge inte dig själv något - ge mig och andra!"

För varje år jag stannade lärde jag våra barn att min mans och mitt destruktiva uppförande var ok. Att han kontrollerade mig och att jag tillät det hända. Med vårt uppförande lärde vi våra barn att de inte dög som de var och att de alltid måste lyda andra före sig själva.

Ondskan blev lika vanlig i mitt liv som magsmärtorna och jag förstod att det enda var att lämna. Jag gjorde det för min egen och barnens skull. Jag hoppades på att barnen på något sätt kunde få leva borta från hans kontroll. Jag kände att vi måste bort från något ont och destruktivt. Jag kände att Gud inte vill något ont!!!

För mig hade det varit självklart att leva kärleksbudskapet till 100%. Men jag hade fått lära mig, i den tuffa skolan med min man, att min man inte gav 100%... Hur mycket han gav mig vet jag inte men jag vet att jag endast andades genom att hyperventilera - vilket en osteopat upptäckte tre år efter att jag hade lämnat honom. Hon lärde mig till slut att andas normalt.

Det är ingen som vet när en misshandlad kvinna är redo att lämna. Men det brukar vara när hon har nått botten. Helt kraschat. Då ser hon att hon gav allt hon hade - och vart ledde det henne... Vad hade hänt om jag inte hade tittat på det tv-programmet där de sa att kvinnan hade rättigheten att inte bli psykiskt misshandlad? Svår tanke...

Jo, vi ska stanna kvar och kämpa med våra äktenskap - men inte om vi får betala med våra liv - för att våra män kräver det.

Psalm: 116:1-2:
I love the Lord, for He heard my voice; He heard my cry for mercy. Because He turned His ear to me. I will call on Him as long as I live.

I Jesu Kristi kärlek
Rosa

Härskartekniker? - Håll mental distans och analysera

Hej fina ni!

Jag har av en anledning valt att ett tag avblockera min man. Det han har valt att meddela mig är samma gamla visa. Han har inte utvecklats något på fem år. Samma påtryckningar. Jag skulle kunna ta fram de första mailen från honom - efter att jag hade lämnat - och det hade varit samma sorts manipuleringar som han skrev då. Skillnaden är att jag är starkare nu. Det han säger går inte in i hjärtat mitt. Jag tänkte visa er hur jag håller distansen när han försöker påverka mig:
-  Jag backar, analyserar och ser vad det är för typ av härskarteknik.
Det ska tilläggas att andra som inte känner honom skulle kanske inte "se" att han försöker manipulera mig... Nedan ord kan "låta" fina - för en oinsatt.
Dessa använder han:
- Han är hjälten (som lider)
- Låtsas respektfull
- Vill ge mig skuldkänslor/göra mig osäker
- Försöker få mig i sitt våld med romantik/poesi/drama
- Självömkan (narcissistiskt)
- Hotar/varnar/dömer
- Försöker flytta mina gränser/tar rätten att bestämma över mig

Så, här får ni en liten inblick i ett rörigt sinne... Jag har bara sänt två korta svar tillbaka. Ingen idé att svara något mer. Han är som han är. Han får inte mer av min tid.
Några meddelanden från honom under några veckor:

Han skriver	Jag analyserar
Kan vi prata om x nu?	Låtsas respektfull.
En diktare skrev denna dikt om smärtsam separation...	Hjälten – eftersom jag ”lämnade” honom. Självömkan.
Jag fick meddelande från A (vår dotter) – jag ska vidarebefordra det...	Försök att göra mig osäker.
Jag ska besöka dig och dina föräldrar på sommaren. A sa att du skulle se till så vi träffas... för att lösa våra praktiska problem...	Försök till flytt av mina gränser. Försök till skuldöverföring.
A sa att du egentligen inte är beredd att lösa våra problem...	Försök till skuldöverföring.
Jag ser fram emot att träffa dig på sommaren	Försök till flytt av mina gränser.
Jag vill helst inte lösa några praktiska problem – om inte du insisterar...	Försök till skuldöverföring.
Jag är beredd att skriva på juridiska papper – om du tvingar mig – så det blir dokumenterat. Om du önskar. Det är inget jag önskar. Jag hoppas jag kan träffa dig hos dina föräldrar.	Hjälten som lider.
Det här skrev A till mig: xxx	Försök att göra mig osäker.
Låt inte A få veta att hon meddelade mig detta.	Tar sig rätten att bestämma över mig.
Har du kollat med dina föräldrar om de verkligen inte vill träffa mig i sommar? Har du kommit överens med dem om det eller har jag en chans att träffa dem i sommar?	Självömkan.
Jag vill inte träffa dem om inte du vill det.	En fälla. Låtsas respektfull.
Det skulle ha varit underbart om vi hade lyckats få kontakt på telefon! Jag hoppas verkligen jag kommer att få höra din röst!	Narcissist. Försöker få mig i sitt våld med romantik.
Säkerligen har A vidarebefordrat mitt meddelande	Narcissisten.
Jag fick din adress från A! Snälla du, du kan lita på mig, jag ska inte missbruka det.	Han är hjälten. Tar sig rätten att bestämma vad jag behöver.
Kära, jag bifogar här några filmer om helgon och kärlek och jag säger till dig att jag älskar dig!	Försöker få mig i sitt våld med romantik.
Om de bifogade dokumenten inte accepteras av dig, var snäll och säg det.	Låtsas respektfull.
A har sagt att det är OK att jag kan sända dessa filer till dig, eftersom de är så kärleksfulla. Det är också OK att sända dem till dig för att det är kristen/andlig/filosofisk information som vi alla behöver för att överleva.	Tar sig rätten att bestämma vad jag behöver.
Jag sitter och läser bibeln och vill rekommendera att du läser detta kapitel xx.	(Kapitlet handlar om att man alltid ska välkomna alla in i sitt hem. Äktenskapet ska alltid vara hedrat. Man ska vara nöjd med vad man har så – då hjälper Gud. Man behöver inte vara rädd. Man ska inte vara arg på sin broder.   Är man det så döms man. Man kan inte gå till kyrkan förrän man har blivit sams med sin broder. Man ska inte ta ärendet till domstol – kanske ens motståndare överlämnar en till polisen.) Försök till skuldöverföring. Varnar.
Jag hoppas att åtminstone Jesus är vår gemensamma nämnare.	Försök till skuldöverföring.
Om du inte känner dig bekväm med mina meddelanden, låt mig få veta. Jag ber alltid för dig. Må Gud alltid vara på din sida.	En fälla. Låtsas respektfull för att få mig in i hans spindelnät.
Må Jesus beskydda dig!	Han är hjälten som ber för mig.

När jag ser objektivt på hans ord förblir det hans ord. På detta sätt håller jag mina känslor lugna. Jag ser att han är den han är och jag är en helt annan människa. Han kan säga vad han vill. Det har inte med mig att göra.  😉
Jag vill inte längre bli påverkad av honom. Jag vill inte ta över hans uppfattningar om livet. Jag tycker inte som honom. Så jag väljer att låta honom ta ansvar för sitt liv.
Det är inte heller min uppgift att döma honom. Gör han något fel kommer han få sitt straff till slut.

Har du samma problem med din narcissist? Använd detta sätt att backa och analysera. Hans meningar kommer att framstå som de manipuleringar de är. Du tar då inte emot skulden han vill lägga på dig och du kommer att må bättre.

Ta hand om dig!
Kram
Rosa🌹